tankar.
Jag hatar när folk inte reagerar. Ibland undrar jag vadfan man ska göra för att vissa ska bli berörda, och då menar jag inte på något sött sätt. Utan bara regagera, visa att dem består, precis som alla andra, av känslor och behov.
Jag reagerar ganska enkelt, och kan grubbla över det mesta. Det är verkligen inte så jag menar att man ska vara. Verkligen inte. Creds till er som har sådan kontroll över er själva att ni inte behöver grubbla. Men ni måste väl för fan ha något i kroppen som gör att ni reagerar?
Jag menar, om jag bråkar med någon nära, eller diskuterar eller vad som. Då vill jag sedan lösa det. Jag vill inte vänta några timmar och sen få ett samtal och allt är som vanligt. Finns det ett problem vill jag iallafall prata om det. Alla har olika sätt att se på saker, och det får man acceptera. Men problemet kommer ju kvarstå om man låtsas som att ingenting har hänt?
Folk som är ointresserade kan jag också bli fustrerad på. Som min pappa till exempel.
Han har alltid varit en underbar förebild för mig, jag har alltid fått stöd till max av honom, sett upp till honom och velat umgås med honom, tyckt om hans mat, älskat hans parfymer osv. Som det sägs, man faller för killar som påminner om ens pappa. Det stämmer nog totalt hos mig, och jag är inte kär i min pappa! haha..
Vi tycker om att göra samma saker. Träna, ha något att göra, inte sitta still och liknande. Men en stor skillnad är att jag älskar att prata om onödiga saker. Ser jag pappas kompis på stan så vill jag berätta det. Läser jag något kul i tidningen så vill jag visa honom det. Lär jag mig något nytt så vill jag berätta det också. Ett stort minus jag har är att jag gärna pratar om allt, och öppnar mig lite för mycket. Blir jag besviken, då vet alla det sen :p
Pappa o andra sidan är inte sådan. Han berättar ingenting alls som han inte anser vara nödvändigt. Det låter väl ändå okej. Men vart går då denna gränsen? Han glömde berätta att min faster förlovat sig, när min kusin fick barn osv. Jag blir GALEN!
Vi 'rök ihop' härom kvällen (haha, riktigt så allvarligt var det väl inte), så jag gick och la mig. Pappa knackade på dörren och sa godnatt. Morgonen efter är det precis som om ingenting hänt. Hur fan ska vi då lösa problemet?
Nu efter ett hyffsat otrevligt samtal med pappa så lovar jag att han sedan kommer ringa, som om ingenting hänt.
Vart är viljan att försöka lösa problemen och inte bara putta undan dem?
Update: Där kom samtalet. han undrade om vi skulle träna och om jag ville låna bilen ikväll ;)
Ska dra till gymmet nu iallafall! :)
Jag reagerar ganska enkelt, och kan grubbla över det mesta. Det är verkligen inte så jag menar att man ska vara. Verkligen inte. Creds till er som har sådan kontroll över er själva att ni inte behöver grubbla. Men ni måste väl för fan ha något i kroppen som gör att ni reagerar?
Jag menar, om jag bråkar med någon nära, eller diskuterar eller vad som. Då vill jag sedan lösa det. Jag vill inte vänta några timmar och sen få ett samtal och allt är som vanligt. Finns det ett problem vill jag iallafall prata om det. Alla har olika sätt att se på saker, och det får man acceptera. Men problemet kommer ju kvarstå om man låtsas som att ingenting har hänt?
Folk som är ointresserade kan jag också bli fustrerad på. Som min pappa till exempel.
Han har alltid varit en underbar förebild för mig, jag har alltid fått stöd till max av honom, sett upp till honom och velat umgås med honom, tyckt om hans mat, älskat hans parfymer osv. Som det sägs, man faller för killar som påminner om ens pappa. Det stämmer nog totalt hos mig, och jag är inte kär i min pappa! haha..
Vi tycker om att göra samma saker. Träna, ha något att göra, inte sitta still och liknande. Men en stor skillnad är att jag älskar att prata om onödiga saker. Ser jag pappas kompis på stan så vill jag berätta det. Läser jag något kul i tidningen så vill jag visa honom det. Lär jag mig något nytt så vill jag berätta det också. Ett stort minus jag har är att jag gärna pratar om allt, och öppnar mig lite för mycket. Blir jag besviken, då vet alla det sen :p
Pappa o andra sidan är inte sådan. Han berättar ingenting alls som han inte anser vara nödvändigt. Det låter väl ändå okej. Men vart går då denna gränsen? Han glömde berätta att min faster förlovat sig, när min kusin fick barn osv. Jag blir GALEN!
Vi 'rök ihop' härom kvällen (haha, riktigt så allvarligt var det väl inte), så jag gick och la mig. Pappa knackade på dörren och sa godnatt. Morgonen efter är det precis som om ingenting hänt. Hur fan ska vi då lösa problemet?
Nu efter ett hyffsat otrevligt samtal med pappa så lovar jag att han sedan kommer ringa, som om ingenting hänt.
Vart är viljan att försöka lösa problemen och inte bara putta undan dem?
Update: Där kom samtalet. han undrade om vi skulle träna och om jag ville låna bilen ikväll ;)
Ska dra till gymmet nu iallafall! :)
Kommentarer
Trackback
