emiliastjernberg

Har som sagt varit iväg ett par dagar. När jag väl kommer hem, tar det lugnt och slappnar av så tränger sig tankarna på. Det är alltid likadant, och jag tror det är bra. Det är jobbigt, men bra.
Vad jag funderar på vet jag knappt, men allt börjar helt plötsligt kännas lite mer och lite tyngre.
Jag är ganska trött på det. Jag är en helt vanlig person, men antagligen lite mer fundersam än de flesta vanliga personer. Jag kan fundera på saker som det inte ger mig något att fundera över. Där det inte kommer finnas några svar hur mycket jag än vrider och vänder på det i mitt huvud. Det måste ju däremot vara superonödigt.

Jag har iallafall kommit hem till världens bästa familj, till underbara kompisar, allt kommer väl antaligen gå på rutin igen efter ikväll, och jag har med mig ännu lite mer spänning.
Jag har Mia, som jag gör i stort sett allt med. Hon känner mig väldigt väl och vi umgås mycket. En bästa vän.
Det känns värre med Cim. Ännu en bästa vän, som är sååå långt bort. Bara ett samtal bort brukar det ju heta, och så är det även i detta fallet. Men jag vill ha henne här nere. Jag vill kunna umgås.
Om jag känner för att göra saker, så är det alltid någon som gör något med mig.
Vad har jag att fundera över? Jag har börjat undra om jag helt enkelt har fått en sådan bra, trygg och underbar barndom att jag nu när jag ska ut i livet på egna ben kommer ha svårt att bli nöjd. Hur ska jag, som i stort sett aldrig behövt möta större problem, klara mig ensam i världen?